måndag 30 maj 2011

Lästips, Rättens individualisering: Mot en ny juridisk antropologi, av Bo Wennström.

2005 lät professor Bo Wennström utge en bok med titeln Rättens individualisering. Den erbjuds för gratis nedladdning på hans hemsida, vilket är en vänlig gärning. Fri litteratur är fint, och det här verket är både tillgängligt och tankeväckande. Tvärvetenskapliga perspektiv förekommer rikligt och en trivsam känsla för zeitgeist både då och alldeles nyss präglar hela verket.

Väldigt läsvärd.

Lästips, Rättens individualisering: Mot en ny juridisk antropologi, av Bo Wennström.

2005 lät professor Bo Wennström utge en bok med titeln Rättens individualisering. Den erbjuds för gratis nedladdning på hans hemsida, vilket är en vänlig gärning. Fri litteratur är fint, och det här verket är både tillgängligt och tankeväckande. Tvärvetenskapliga perspektiv förekommer rikligt och en trivsam känsla för zeitgeist både då och alldeles nyss präglar hela verket.

Väldigt läsvärd.

NJA 1949 s 134

Det här domsreferatet verkar inte finnas tillgängligt annorledes på Internet. Jag har avskrivit det ur ett rättsfallskompendium, varav kommer sig att det i skiljaktige Linds anförande finns ett underligt urklipp. Med tacksamhet mottages anmärkningar om stavfel och dylikt i kommentarsfältet. 

NJA 1949 s 134

1949:26

Enligt skriftligt avtal överenskommo kooperativ förening och L, föreståndare för en föreningen tillhörig affär, att L skulle lämna sin anställning hos föreningen samt att föreningen skulle tilll L betala viss månatlig ersättning m.m., varjämte i avtalets fjärde stycke föreskrevs, att föreningens åtagande upphörde, om L öppnade mot föreningen konkurrerande ”öppen affär” inom föreningens verksamhetsområde. Fråga huruvida med hänsyn bl. a. till omständigheterna vid avtalets tillkomst L – genom att från ort utanför nämnda område, efter beställning, till kunder inom detta leverera sådana varor som föreningen saluhölle – förverkat sin rätt enligt avtalet, ändå att förfarandet ej strede mot ordalagen i fjärde stycket.

(NJA 2004 s 363)

Genom avtal d. 28 febr. 1946 mellan Norrbyns konsumtionsförening u. p. a. – vars verksamhetsområde omfattar Norrbyn och Västamarken i Hörnefors socken samt Öre by i Nordmalings socken – å ena, samt dåvarande föreståndaren för föreningens affär i Norrbyn Axel L., å andra sidan, överenskoms dels att Axel L. skulle omedelbart efter företagen inventering lämna sin anställning hos föreningen dels att föreningen skulle till Axel L. fr. o. m. d. 1 mars 1946 utbetala ”en månatlig ersättning av 100 kr. per mån.” och dessutom till konsumentkooperationens pensionskassa å Axel L:s pensionskonto inbetala 30 kr. per mån., vilka belopp skulle utgå så länge Axel L. ej uppnått ålder för erhållande av pension genom konsumentkooperationens pensionskassa och stiftelse. Härjämte föreskrevs i fjärde stycket uti avtalet: ”Föreningens åtagande upphör, därest Axel L. öppnar mot föreningen konkurrerande öppen affär inom föreningens verksamhetsområde.”

Efter ansökan av Axel L. förpliktade lagsökningsdomaren i Västerbottens södra domsaga genom utslag d. 28 maj 1947 föreningen att till Axel L. utgiva under tiden d. 1 mars 1946 – d. 1 mars 1947 månatligen till betalning enligt nämnda avtal förfallna ersättningsbelopp tillhopa 1 300 kr. jämte 6 % ränta å 100 kr. från resp. förfallodagar ävensom ålade föreningen att till Axel L. i ersättning för lagsökningskostnaden utgiva 150 kr. jämte vad Axel L. visade sig ha utgivit för lagsökningsdomarens utslag.

Efter stämning, som d. 17 sept. 1947 delgivits Axel L., yrkade föreningen vid Västerbottens södra domsagas H.R. återvinning jämlikt 20 § lagsökningslagen d. 18 juni 1937 samt hemställde därvid, att H.R:n måtte befria föreningen från den lagsökningsvis utdömda betalningsskyldigheten och förplikta Axel L. att till föreningen återbetala vad som på grund av lagsökningsutslaget genom exekutiv förrättning d. 28 juli 1947 uttagits hos föreningen, utgörande kapital 1 300 kr., ränta 70 kr. 42 öre, lagsökningskostnad 150 kr. och exekutionskostnad 2 kr. eller tillhopa 1 522 kr. 42 öre.

Till stöd för sin talan anförde föreningen: Axel L., som under slutet av 1945 inköpt ett i Levar, Nordmalings socken, upplagt varulager och en fastighet där, bedrev omedelbart efter träffandet utav avtalet d. 28 febr. 1946 i trakten av Norrbyn mot föreningen konkurrerande försäljning av varor. Sedan Axel L. bosatt sig å sin fastighet i Levar började han utförsäljning av omförmälda varulager och upptog därvid regelbundet varje vecka av föreningens medlemmar ävensom andra inom föreningens verksamhetsområde bosatta personer order å sådana varor som saluhölles av av föreningen. Varorna blevo ock levererade till köparna. Efter att omkring midsommar 1946 å nämnda fastighet hava öppnat diversehandel jämte affärsrörelse fortsatte Axel L. därifrån sagda på angivet sätt inom föreningens verksamhetsområde bedrivna upptagning av order och leverans av varor. Genom detta förfarande hade Axel L. drivit mot föreningen konkurrerande affärsverksamhet inom föreningens verksamhetsområde. Vid sådant förhållande måste han anses hava brutit mot det i avtalets fjärde stycke – vilket av misstag å föreningens sida erhållit annat innehåll än föreningen åsyftat – stadgade villkoret för beståndet av föreningens i avtalet gjorda åtagande och följaktligen förverkat honom genom avtalet tillförsäkrade förmåner. – Under rättegången utvidgade föreningen sin talan till att avse jämväl förpliktande för Axel L. på förut angiven grund att till föreningen återbetala följande av föreningen d. 10 aug. 1947 i enlighet med förutberörda avtal ytterligare till Axel L. erlagda belopp, nämligen kapital 500 kr., motsvarande ersättningsbelopp med 100 kr. per mån. för tiden 1 april 1947 – d. 31 aug. 1947, jämte ränta 5 kr. 83 öre eller tillhopa 505 kr. 83 öre.

Axel L. medgav, att föreningens sistnämnda yrkande finge på den ågångna stämningen av H.R:n upptagas till prövning.

Tillika vitsordade Axel L., att han från föreningen bekommit omförmälda belopp om tillhopa 2 028 kr. 25 öre ävensom att han så gott som omedelbart efter avtalets ingående börjat att, på sätt föreningen uppgivit, driva affärsverksamhet genom att upptaga order och leverera varor till personer, bosatta inom föreningens verksamhetsområde. Emellertid bestred han föreningens yrkande om återvinning och åläggande för honom att till föreningen återbetala ifrågakomna belopp. Föreningens påstående att fjärde stycket i avtalet till följd av misstag å föreningens sida erhållit annat innehåll än föreningen åsyftat samt att Axel L. förty brutit mot bestämmelsen i samma stycke vore nämligen icke riktigt.

För egen del yrkade härjämte Axel L. åläggande för föreningen att fullgöra avtalet och till honom utgiva till betalning förfallna ersättningsbelopp för tiden d. 1 sept. 1947 – d. 29 febr. 1948 med 600 kr. jämte ränta.

Utredning förebragtes. Ur denna anmärktes här endast, att avtalet d. 28 febr. 1946 träffades vid ett i Umeå hållet sammanträde. Närvarande vid detta voro, å ena sidan, samtliga ledamöter i föreningens styrelse jämte dåvarande ombudsmannen hos Kooperationens förhandlingsorganisation Emil Enkvist och en hos Kooperativa förbundet anställd revisor samt, å andra sidan, Axel L. ävensom ordföranden i föreståndare- och tjänstemannasektionen inom Kooperativa föreståndares förbund samt handelsföreståndaren Helmer Nilsson – ordförande i den lokala sektion av föreståndare- och tjänstemannasektionen vilken Axel L. tillhörde – jämte en styrelseledamot i nämnda lokala sektion. (Förhandlingsorganisationen är en ”ideell förening av Kooperativa förbundet”, i vilken de kooperativa föreningarna äro medlemmar, och har till uppgift att såsom företrädare för sina medlemmar träffa avtal mellan dem och deras anställda. Kooperativa föreståndares förbund – en ideell förening, öppen för tillträde för samtliga tjänstemän inom de kooperativa föreningarna-- utgör icke någon fackförening; rent fackliga organisationer äro däremot föreståndare- och tjänstemannasektionen samt under denna sorterande lokala sektioner.)

H.R:n (ordf. häradshövdingen Hernlund) yttrade i dom d. 25 febr. 1948: H.R:n finner först genom den av föreningen förebragta utredningen styrkt att vid upprättandet d. 28 febr. 1946 av ifrågakomna avtal mellan parterna föreningens representanter åsyftat att åt bestämmelsen i fjärde stycket giva det innehåll att föreningens åtagande enligt avtalet skulle upphöra, därest Axel L. inom föreningens verksamhetsområde bedreve mot föreningen konkurrerande affärsverksamhet, att bestämmelsen i sagda stycke fått sitt innehåll i följd av misstag av de vid avtalets upprättande närvarande representanterna för föreningen samt att Axel L. bort inse misstaget.

Till sitt fredande från den i sagda stycke stadgade påföljden om förverkande av hans rätt enligt avtalet äger Axel L. alltså icke åberopa styckets lydelse efter dess innehåll eller att Axel L. icke öppnat mot föreningen konkurrerande affär inom föreningens verksamhetsområde.

H.R:n finner alltså, att föreningens åtagande enligt avtalet upphört på den grund att Axel L. genom bedrivande av inom föreningens verksamhetsområde av mot föreningen konkurrerande affärsverksamhet brutit avtalet.
Domslut
Med tillämpning av vad nu sagts prövar H.R:n rättvist på det sätt skilja mellan parterna att H.R:n, med ogillande av Axel L:s i målet nu förevarande talan, befriar föreningen från den föreningen genom lagsökningsdomarens utslag ålagda betalningsskyldigheten samt förpliktar Axel L. att till föreningen utgiva dels på grund av sagda utslag genom exekutiv förrättning d. 28 juli 1947 uttagna belopp tillhopa 1 522 kr. 42 öre dels ock av föreningen i anledning av betalningsåläggandet i lagsökningsutslaget frivilligt till Axel L. erlagda belopp tillhopa 505 kr. 83 öre eller att alltså till föreningen återgälda sammanlagt 2 028 kr. 25 öre.

Föreningen berättigas att, såsom den förbehållit sig, i mån av befogenhet i särskild rättegång senare mot Axel L. föra talan om bekommande av ränta å utdömda belopp.

Axel L. sökte ändring i HovR:n för Övre Norrland under yrkande att HovR:n måtte, med upphävande av H.R:ns dom, dels fastställa lagsökningsdomarens utslag dels förplikta föreningen att på grund av avtalet till Axel L. utgiva 100 kr. i mån. för tiden d. 1 sept. 1947 – d. 29 febr. 1948 jämte ränta.

HovR:n (hrr Romberg, Lindskog, Åström och Hammarström) yttrade i dom d. 1 okt. 1948: Enligt avfattningen av det åberopade avtalet skulle föreningens åtagande att till Axel L. utbetala den i avtalet omförmälda ersättningen upphöra, därest Axel L. öppnade mot föreningen konkurrerande öppen affär inom föreningens verksamhetsområde.

I målet är utrett, att Axel L. efter avtalets ingående på det sätt bedrivit affärsverksamhet inom verksamhetsområdet att han efter beställning dit från Levar levererat sådana varor som föreningen saluhåller. Detta Axel L:s förfaringssätt kan icke anses strida mot ordalagen i den förut nämnda bestämmelsen.

Utredningen giver väl stöd för föreningens påstående att vid upprättandet av avtalet föreningens representanter åsyftat att åt bestämmelsen i avtalet giva det innehåll att föreningens åtagande enligt avtalet skulle upphöra, därest Axel L. inom föreningens verksamhetsområde bedreve mot föreningen konkurrerande affärsverksamhet, samt att bestämmelsen i följd av misstag av de vid avtalets upprättande närvarande representanterna för föreningen fått annat innehåll än dessa sålunda åsyftat.

Emellertid kan det – särskilt med hänsyn till vad Axel L. själv uppgivit under sanningsförsäkran och Helmer Nilsson omvittnat därom att Axel L. personligen tagit endast ringa del i underhandlingarna med föreningens representanter samt att han icke före avtalets undertecknande erhållit besked om vad föreningens representanter åsyftat med bestämmelsen – icke anses visat, att Axel L. insett eller bort inse misstaget. Axel L. har förty icke förverkat sin rätt enligt avtalet.

Domslut
På grund härav prövar HovR:n rättvist att, med upphävande av H.R:ns dom, dels fastställa lagsökningsdomarens utslag d. 28 maj 1947 mellan Axel L., å ena, samt föreningen, å andra sidan, dels ock förplikta föreningen att till Axel L. utgiva 600 kr. jämte 6 % ränta å 100 kr. fr. o. m. d. 1 t. o. m. d. 30 sept. 1947, å 200 kr. fr. o. m. d. 1 t. o. m. d. 31 okt. 1947, å 300 kr. fr. o. m. 1 t. o. m. d. 30 nov. 1947, å 400 kr. fr. o. m. d. 1 t. o. m. d. 31 dec. 1947, å 500 kr. fr. o. m. d. 1 t. o. m. d. 31 jan. 1948 och å 600 kr. fr. o. m. d. 1 febr. 1948 tills betalning sker.

Föreningen sökte revision. – Prövningstillstånd meddelades.

Målet avgjordes efter huvudförhandling d. 1 mars i H.D., vars flesta ledamöter (Just.R:n Gyllenswärd, Strandberg och Karlgren, referent) förenade sig om följande dom: Den omtvistade överenskommelsen träffades efter förhandlingar d. 28 febr. 1946. Bakgrunden till desamma var att Axel L., efter i laga ordning verkställd uppsägning från anställning hos föreningen, skulle lämna denna anställning. Å Axel L:s sida begärdes vid förhandlingarna återanställning hos föreningen eller pensionering. Förhandlingarna fördes för Axel L:s räkning av representanter för Kooperativa föreståndares förbund, föreståndare- och tjänstemannasektionen, vilken organisation han tillhörde. Axel L., som själv var tillstädes, synes icke personligen hava tagit någon väsentlig del i överläggningarna med föreningens representanter.

Föreningen intog till en början den ståndpunkten att Axel L. skulle sluta sin anställning utan att erhålla några som helst förmåner från föreningen. Under förhandlingarna lämnade föreningen emellertid denna ståndpunkt och förklarade sig villig att, i begränsad omfattning, ut giva ersättning till Axel L. Föreningen hävdade därvid, att Axel L. å sin sida måste underkasta sig ett konkurrensförbud. Det föreslogs först, att all konkurrens med konsumentkooperationen i Sverige skulle vara utesluten. Sedan det anmärkts att Axel L. därigenom skulle bliva hindrad att överhuvud utöva sitt yrke och att han under sådana omständigheter borde erhålla ersättning motsvarande full lön, inskränkte föreningen kravet på konkurrensförbud till att avse konkurrens allenast med föreningens verksamhet. Även häremot restes dock invändningar, i det att det framhölls att Axel L. borde hava lov att sälja exempelvis ”ett fisknät eller ett vykort” inom föreningens verksamhetsområde. Föreningen medgav, att ett så omfattande konkurrensförbud vore obilligt och icke av densamma åsyftat.

Mot slutet av förhandlingarna, då dessa hotade att bliva resultatlösa, åtog sig Emil Enkvist att uppgöra ett ”förlikningsutslag”. Föreningens representanter hade på förhand förbundit sig att godkänna detta. Emil Enkvist hyste, enligt vad han omvittnat, den uppfattningen att man även å Axel L:s sida förbundit sig därtill: blott ”formellt” skulle fordras parternas underskrift. Därefter upprättade Emil Enkvist den omtvistade överenskommelsen, vilken synes hava, sedan den upplästs, undertecknats utan några vidare överläggningar.

Lika med HovR:n finner K.M., att Axel L:s ifrågavarande förfaringssätt – att från Levar, efter beställning, leverera till kunder i orter inom föreningens verksamhetsområde sådana varor som föreningen saluhåller – icke står i strid mot ordalagen i överenskommelsens fjärde stycke, enligt vilket föreningens åtagande gentemot Axel L. upphör, därest denne öppnar mot föreningen konkurrerande ”öppen affär” inom föreningens verksamhetsområde.

Föreningen har emellertid hävdat att bestämmelsen till följd av misstag av föreningsrepresentanterna fått annat innehåll än de åsyftat, i det de ansågo densamma innebära att föreningens åtagande enligt överenskommelsen skulle upphöra, därest Axel L. inom föreningens verksamhetsområde bedreve mot föreningen konkurrerande affärsverksamhet, samt att vid sådant förhållande och då Axel L. insåg eller bort hava insett detta misstag Axel L. vore underkastad den i bestämmelsen stadgade påföljden av förverkande av hans rätt enligt överenskommelsen.

Utredningen i målet giver icke med säkerhet vid handen, att föreningsrepresentanterna vid överenskommelsens avslutande verkligen föreställt sig att ett allmänt förbud för Axel L. att inom föreningens verksamhetsområde utöva affärsrörelse – alltså i vilken form denna rörelse än bedreves – blev genom den omtvistade bestämmelsen i överenskommelsen uttalat. Vad Emil Enkvist, vilken som nämnt formulerade bestämmelsen och i målet hörts rörande dess innebörd, anfört till förklaring av uttrycket ”öppen affär” kan fastmera tyda på att föreningsrepresentanterna överhuvud vid överenskommelsens tillkomst icke tänkte på att det funnes någon annan möjlighet att inom föreningens verksamhetsområde utöva konkurrerande affärsrörelse än bedrivande av rörelse i öppen butik. Överenskommelsen skulle i sådant fall, genom att den utesluter denna konkurrensform, hava just det innehåll som föreningsrepresentanterna åsyftat, va dan ett misstag å deras sida av det slag som avses i 32 § avtalslagen icke hade förelegat.

Nu berörda spörsmål är emellertid ivke avgörande för tvistens bedömande. Även om det förhåller sig på sätt nu senast angavs, måste i allt fall antagas, ej mindre – vad tydligt framgår av utredningen – att föreningsrepresentanterna icke skulle hava inlåtit sig på överenskommelsen, därest de räknat med ett sådant förfarande av Axel L. som det varom i målet är fråga, än även att, om denna inställning insågs eller borde hava insetts av Axel L., nämnda rubbning av förutsättningarna å föreningens sida för överenskommelsen är av rättsligt beaktansvärd art och bör föranleda densammas ogiltighet. Till stöd för denna senare slutsats kan särskilt åberopas, att ett konkurrensförbud för Axel L. utgjorde det egentliga vederlaget för föreningens åtagande till denne samt att med hänsyn till de i målet upplysta omständigheterna ett konkurrensförbud, som icke hade större räckvidd än att det hindrade Axel L. att hålla öppen affär inom föreningens verksamhetsområde, måste ur föreningens synpunkt hava varit föga värdefullt eller i allt fall icke innefattat en rimlig motprestation till de Axel L. i överenskommelsen tillförsäkrade förmånerna.

I målet hava förebragts åtskilliga omständigheter som tala för att Axel L. personligen hade eller dock borde hava sådan insikt om föreningens inställning i förevarande hänseende som nyss nämndes. I vilket fall som helst hade emellertid Helmer Nilsson, vilken åtminstone mot slutet av förhandlingarna var den som närmast förde Axel L:s talan mot föreningen, kännedom om sagda inställning. Helmer Nilsson var visserligen icke behörig att på Axel L:s vägnar avsluta själva uppgörelsen genom överenskommelsens undertecknande, och någon allmän rättsregel om at en förhandlares goda eller onda tro skall bedömas som likvärdig med den avtalsslutande huvudmannens egen kan icke uppställas, allra minst om avtalets ordalydelse som sådan ej är tvetydig. Men i föreliggande fall lågo förhållandena till på ett särskilt sätt, såsom för övrigt i viss mån framgår redan av vad förut sagts m det sätt varpå överenskommelsen till slut åvägabragdtes. Med hänsyn till den inställning som Helmer Nilsson intog såsom representant för en organisation, utan vars inskridande och biträde Axel L. uppenbarligen – i synnerhet med tanke på de förhållanden som voro anledning till hans skiljande från anställningen hos föreningen – haft ringa möjlighet att gentemot föreningen genomdriva sina ekonomiska intressen, måste det anses, att den insikt som härvidlag fanns hos Helmer Nilsson bör tillräknas Axel L. själv.

K.M. finner således ifrågavarande överenskommelse numera icke vara för föreningen bindande.

Domslut
På dessa grunder och på de skäl som av H.R:n åberopats beträffande bestämmandet av Axel L:s betalningsskyldighet till föreningen prövar K.M. rättvist att, med ändring av HovR:ns dom, fastställa det slut H.R:ns dom innehåller.

Skiljaktig: Just.R. G. Lind
Just.R. G. Lind anförde: Den omtvistade – – – (== K.M:s dom) – – – vidare överläggningar.

Mot bakgrunden av vad sålunda förekommit är det uppenbart, att Emil Enkvist – som var talesman för föreningens intressen, även om han tillika strävade att mera opartiskt sammanjämka de båda sidornas ståndpunkter – åsyftade ett konkurrensförbud som skulle hindra varje konkurrerande affärsverksamhet inom föreningens område.

Frågan blir då om man å Axel L:s sida insåg eller bort inse, att ett sådant konkurrensförbud var åsyftat.

Helmer Nilsson, vilken företrädde sektionen och åtminstone mot slutet av förhandlingarna var den som närmast förde Axel L:s talan mot föreningen, har omvittnat, att han insåg föreningens inställning. I målet är visserligen ostridigt, att Axel L. själv är att anse såsom avtalsslutande part; men med hänsyn till att Axel L. själv uppenbarligen haft ringa eller ingen möjlighet att utan sektionens hjälp genomdriva någon uppgörelse med föreningen och att förhandlingarna, såsom redan anmärkts, väsentligen förts mellan föreningen och representanter för sektionen, kan det ifrågasättas, om icke Helmer Nilsson:s insikt bör tillräknas Axel L. själv.

Det är emellertid icke nödvändigt att taga ställning till detta spörsmål. Av utredningen måste nämligen anses framgå, att även Axel L. själv bort inse föreningens inställning. I sådant hänseende är upplyst, att Axel L. haft kännedom om vad som, på sätt ovan upptagits, förekom vid förhandlingarna före Emil Enkvist:s förlikningsutslag. Axel L. har icke förmått anföra någon omständighet som skulle kunna förklara, att föreningens representanter skulle hava övergått till en i förhållande till deras då intagna ståndpunkt så motsatt linje som en tolkning av bestämmelsen efter dess ordalag innebär. Fastmera måste det för Axel L. hava stått klart, att en så avfattad bestämmelse ur föreningens synpunkt varit skäligen meningslös med hänsyn till att Axel L., vars förvärv av hus och varulager Levar varit för föreningen bekant, uppenbarligen stod i begrepp att börja affärsverksamhet därstädes.

Axel L., som ostridigt efter avtalets ingående bedrivit affärsverksamhet inom området, äger förty, såsom H.R:n funnit, icke åberopa bestämmelsens ordalag till sitt fredande från den i avtalet stadgade påföljden. Då Axel L. brutit avtalet, har följaktligen föreningens åtagande upphört gälla.

Jag instämmer förty i det slut vartill H.D:s flesta ledamöter kommit.

Skiljaktig: Just.R. Afzelius
Just.R. Afzelius yttrade: Enär den i avtalet ingående konkurrensklausulen måste efter sin innebörd anses omfatta även sådan försäljning av varor som Axel L. efter anställningens upphörande bedrivit inom föreningens verksamhetsområde, samt Axel L. förty förverkat sin rätt till de av föreningen utfästa förmånerna; alltså och på de skäl som av H.R:n åberopats i fråga om bestämmandet av Axel L:s betalningsskyldighet till föreningen, instämmer jag i det slut vartill H.D:s flesta ledamöter kommit i målet.

K.M:s dom meddelades d. 15 mars 1949. 

onsdag 25 maj 2011

Insiktsförskjutningsgrundande rättsfakta i avtalstolkningens sold.

Följande text är mitt svar på en inlämningsuppgift om max tolv tusen tecken, på tema rättsfallsanalys där varje student tilldelades tre rättsfall och med utgångspunkt i dessa skulle framlägga ett juridiskt arbete. Mitt resultat är magert, texten uppehåller sig alldeles för mycket vid de enskilda rättsfallen och alltför mycket av den analytiska behandlingen utgick på grund av platsbrist. Det gav sextio procent av möjliga poäng, med kommentaren att det inte fanns några materiella fel i arbetet, vilket jag var orolig för med anledning av att jag två gånger tillbakavisar ståndpunkter justitieråd intagit i frågorna som behandlas i domsreferaten. Att underförstått säga att HD-ledamöter har fel känns nog för de flesta juriststudenter något vågat. Poängavdragen var för alltför långa meningar, att det i rubriken står sold och inte tjänst, samt att litteraturlistan inte är en litteraturlista (utan ett kort kåseri över litteraturen jag använde, och litteratur jag inte använde). Anmärkning gavs också på rättsfallens ordning i arbetet, som ju inte är kronologisk. Jag undrar över varför det är ett problem värt att anmärka på, i ett arbete så begränsat att utrymmet för metoddiskussion kan med fog betraktas som obefintligt. Möjligheten att ta reda på saken lät jag gå mig ur händer, jag gick istället på en föreläsning i arbetsrätt som var dubbelbokad med återkopplingstillfället. Vid senare tillfälle kan jag publicera domsreferaten på bloggen, eftersom jag inte kunnat finna dem på nätet tror jag att det vore en god gärning att göra.

1 Inledning
“Någon allmän rättsregel om att en förhandlares goda eller onda tro skall bedömas som likvärdig med den avtalsslutande huvudmannens egen kan icke uppställas”.1
Ett starkt påstående, om att en del av rättsordningen är definitivt oåtkomlig för rättsligt normerande. Det ligger en utmaning i påståendet, som avses hanteras åtminstone ytligt i det följande.

Föreliggande PM redogör för hur insikt och agerande på mellanmans sida avseende omständigheter vid avtalsförhandling kan inverka på avtalets materiella innebörd och följder vid tvistemål därom. Särskilt avseende fästs vid tillräkneligheten av insikt hos viss typ av mellanman till huvudmannen. Som primärt underlag används tre referat ur Nytt Juridiskt Arkiv (NJA), NJA 1949 s 134, NJA 1968 s 3032 och NJA 1986 s 596. Undersökningen eftersträvar ett med underlaget avgränsat klargörande av vad som kan medföra att Högsta Domstolen (HD) vid lösning av ett visst slag av avtalsrättslig tvist håller en part ansvarig för
kunskap, vilken under avtalets tillkomstfas endast var tillgänglig för partens ombud; den så
kallade mellanmannen och dennes insikt.

2 Allmänna synpunkter
Gemensamt för avgörandena är att de rör avtalsrättsliga tvister, där mellanmän utan fullmakt att för sina huvudmäns räkning ingå avtal deltagit i avtalsförhandlingar i huvudmännens ställe.3 För att lösa tvisterna, för att fastställa vad som avtalats och hur, har HD behandlat en av avtalsparterna som om denna hade kännedom om sakförhållanden som vid avtals ingående endast var tillgänglig för mellanmannen.4 2.1 NJA 1986 s 596
I det här avgörandet synes HD vara av den uppfattningen att det åligger mellanmannen snarare än konsumentparten att informera näringsidkaren5 tillika huvudmannen, med vilken konsumenten avser ingå avtal, om sådant som förekommit vid förhandlingarna.6 Detta förutsatt att näringsidkaren organiserat sin verksamhet på ett sådant sätt att anbudsupptagning från konsumenter sker via mellanmän, i fallet i fråga en egenföretagande försäljare för huvudmannens räkning.7 Insiktsförskjutningen betraktas alltså som en rimlig huvudregel förutsatt att en näringsidkare i relation till konsumentpart valt att använda mellanmän som
verksamhetsmodell, även om mellanmännen agerar oberoende av näringsidkaren och inte har behörighet annat än för att uppta anbud som sedan avslås eller accepteras av huvudmannen.

Det finns en slags culpabedömning i detta, näringsidkaren har beslutat att organisera sin verksamhet på ett visst sätt och får därför stå risken för sin egen underlåtenhet att påverka konsumentens uppfattning om avtalets innehåll, innan åberopande av förpliktelser i detsamma gentemot den andra avtalsparten företogs.8
Informationen i den kunskap som tillräknades huvudmannen ansågs av HD ha relevans som avtalstolkningsdata, tvisten gällde innehållet i det avtal som konsumenten ingått med näringsidkaren och huruvida detta förband konsumenten att betala för varor eller tjänster utöver vad det skrivna avtalet omfattade.9

2.2 NJA 1949 s 134
Majoriteten i HD nådde slutsatsen att förmånstagarens ombud var på sådant sätt ansvarig för förhandlingarna att dennes insikt borde tillräknas densammas huvudman.10 Särskild vikt lades vid att utan ombudet hade huvudmannen rimligen inte kunnat framförhandla de förmånliga villkoren och att han heller inte aktivt bidrog därtill trots sitt närvarande vid förhandlingarna.11 Tvisten gällde tolkning av en avtalsklausul om konkurrensförbud och i likhet med 1986 års fall hålls huvudmannen ansvarig för sin underlåtenhet att delta i
avtalsförhandlingarna genom att mellanmannens insikt i dessa tillräknades honom.12 Konkurrensförbudets innehåll ansågs alltså ha den betydelse mellanmannen och den andra förhandlingsparten under förhandlingarnas slutfas delade uppfattning om.13 Ett av de skiljaktiga justitieråden, Lind, invände att ett till huvudmannen tillräknande av mellanmannens insikt egentligen inte var nödvändigt för att döma i målet till föreningens
fördel. Förmånstagarens närvaro vid förhandlingarna och vad han borde själv ha insett om ändamålet med konkurrensklausulen ansåg justitierådet vara tillräckligt för att binda förmånstagaren till föreningens åsyftade innebörd av bestämmelsen, oberoende av ombudet.14

Mot detta kan invändas att det torde vara en starkare argumentation att hämta resonemangsgrunden i vad som faktiskt kommit någons ställföreträdares till kännedom sammantaget med denne någons passivitet under förhandlingarna, istället för att utgå från vad någon vid en bedömning post facto borde begripit men underlåtit att närmre undersöka eller söka påverka.

2.3 NJA 1968 s 303
Det här fallet är lite mindre uppenbart ett där insiktsförskjutning används för tvistlösningen. Tidigt i domen redovisas att företagsparten instruerat sina försäljare att utlova varor gratis, i ekonomiskt hänseende, i utbyte mot naturaprestation i form av en värdering av materialet.15 HD fastslog att ett avtal ingåtts med samma innehåll som det undertecknade kontraktet.16 Med hänvisning till företagets vetskap om hur försäljarna instruerats att inleda kontakt med tilltänkta kunder gjorde HD därefter gällande att bolaget borde insett att det för kunderna skulle kunna framstå som att anbudet från bolaget bestod av det utlovade gratismaterialet, inte ett köpavtal enligt slutsedelsblanketten.17 Underlåtenheten att för den andra avtalsparten klargöra företagets uppfattning om avtalets innehåll innan åberopande av dess giltighet, med de förpliktelser å kundens sida som följde därav, gavs alltså betydelse för hur mellanmannens insikt i avtalsförhandlingarna hanterades av HD.
Företaget hade som rutin att via telefonsamtal få bekräftelse på köpvilja hos kund som undertecknat kontrakt som sedan återsänts från försäljarna, slikt samtal ska enligt referat av tingsrättsdomen skiljaktige rådmannen Bruzelius ha företagits. Det torde dock inte vid telefonsamtalet ha framkommit att företaget ansåg att en ekonomisk prestation förväntades, eftersom medkontrahenten inte i det läget opponerade sig och således avbröt avtalets uppkomst.18 Även i det här fallet förelåg alltså en passivitet på huvudmannens sida.

Justitierådet Håstad har kommenterat hur HD dömde i det här aktuella fallet.19 Håstads motförslag framhåller att avtalets giltighet borde ha underkänts på grundval av 30 § och 32 § 1 st avtalslagen20 (AvtL) istället för 33 § samma lag, vilket på grund av ordalydelsen i 30 § st 1 skulle göra insiktsförskjutningen onödig. Mot det förslaget kan invändas att försäljarna enligt vad som framkommer av referatet i NJA inte instruerats att använda utlovandet av gratismaterialet som ett sätt att framkalla undertecknande av avtalet, det är heller inte klarlagt att företaget bort inse att dess försäljare i det enskilda fallet förfarit på ett sådant sätt.21 Det
förelåg heller inte skäl för företaget att anta att förklaringsmisstag förelåg på kundsidan som var starkare än skälen för antagandet att undertecknande part läst kontraktet.22

3 Sammanfattande anmärkningar
Det finns ett mönster i hur HD har resonerat. Dels fastslås att avtal mellan parterna har ingåtts, dels fastslås att tvist föreligger om avtalets innehåll och vilka förpliktelser som följer av det, dels klarlades vad mellanmannen under avtalets tillkomst blivit kunnig om, dels förelåg både potentiell kontroll över mellanmannen och underlåtenhet från huvudmannen att påverka medkontrahentens uppfattning om avtalsinnehållet. I de tre avgörandena har alltså hänsyn tagits till huvudmannens passivitet under avtalsförhandlingarna och att densamma inte har informerat motparten om sin uppfattning om avtalets innebörd innan åberopande av
förpliktelser ur det.

Detta resultat är tydligtvis alltför skissartat, och underlaget alltför magert, för att kunna kallas för en allmän rättsregel. De behandlade domsluten kan också utsättas för invändningar som försvagar argumentationskraften i insiktsförskjutningsmetoden för ådagaläggande av avtalsinnehåll. Inte desto mindre ser jag ett mönster, en slags culpabedömning av hur allvarlig huvudmannens passivitet bör anses som och därmed huruvida denne ska anses besitta mellanmannens förhandlingsinsikt.

4 Litteratur
Till min hjälp under utverkande av det föregående har jag haft Samuelsson, Joel och Melander, Jan, Tolkning och tillämpning, 2 uppl., Iustus förlag, Mölnlycke 2009. Särskilt anmärkningen på s 197 om lärobokens natur och hur inlärning av juridisk metod bör företas har fått mig att försöka så långt som möjligt hantera rättsfallen på sina egna villkor och efter min egen förmåga, utan att mer än nödvändigt söka vägledning hos författare av juridisk doktrin. Det betyder inte att jag är omedveten om att (bland andra) Rolf Dotevall givit
upphov till facklitteratur som behandlar just mellanmansrätt; det betyder bara att jag funnit Adlercreutz, Axel, Avtalsrätt I, 12 uppl., Juristförlaget i Lund, Danmark 2008, och Adlercreutz, Axel och Gorton, Lars, Avtalsrätt II, 6 uppl., Juristförlaget i Lund, Polen 2010 tillsammans med nämnda metodlärobok tillräckligt försvårande att tolka och analysera rättsfallen mot bakgrund av.

1 NJA 1949 s 134, stycke 8 i Högsta domstolens domskäl.
2 I hänvisningarna till 1968 års avgörande anges sida stycket finns på, istället för vilket stycke i domskälen som avses. Skälet till detta är otydlighet därom i den kopia av rättsfallet jag har tillgång till vid tidpunkten för uppgiftens slutförande. Det är en olycklig inkonsekvens jag föredrar över bristande träffsäkerhet i hänvisningarna, och jag hoppas att läsaren kan ha överseende med den.
3 NJA 1949 s 134, stycke 8 i HD:s domskäl, “visserligen icke behörig att”. NJA 1968 s 308, stycke 2, “L har icke visat att”. NJA 1986 s 596, stycke 6 i HD:s domskäl, “har inte varit ombud […] och har inte haft behörighet att”.
4 NJA 1949 s 134, stycke 8 i HD:s domskäl. NJA 1968 s 308, stycke 4. NJA 1986 s 596, stycke 6 i HD:s domskäl.
5 Jag har valt att följa terminologin i avgörandet och refererar till konsumentens medkontrahent som näringsidkaren, vilket inte refererar till försäljaren trots att även denne var att betrakta som näringsidkare.
6 NJA 1986 s 596, stycke 2 i HD:s domskäl, om bevisbördans placering vid entreprenad åt konsument enligt NJA 1975 s 280. NJA 1986 s 596, stycke 6 i HD:s domskäl, “[o]m en näringsidkare […] bör utgångspunkten vara [att mellanmannens insikt] tillräknas näringsidkaren”.
7 NJA 1986 s 596, stycke 6 i HD:s domskäl, om verksamhetsorganisation. NJA 1986 s 596, stycke 1 i referatet av tingsrättens dom, bolagets talan, om försäljarens ställning i relation till näringsidkaren.
8 Enligt vad konsumenten anförde i tingsrätten, stycke två i referatet av tingsrättsdomen, uppfattade denne fakturorna för monteringen som en reklamationsgrund och ej i enlighet med avtalet. Näringsidkaren var av uppfattningen att avtal träffats om att monteringskostnaden var avtalad om, varför tvisten togs upp i rätten. Se också hänvisningarna under not 6 angående näringsidkares ansvar för passivitet ifråga om prisöverenskommelser i konsumentrelationer.
9 NJA 1986 s 596, stycke 1 i HD:s domskäl, där avtalshandlingarna betecknas som “leveransavtal” och
“orderbekräftelse”. Dessa inkluderade inte prisuppgift rörande montering av det beställda materialet, se stycke 3 i samma domskäl.
10 NJA 1949 s 134, styckena 1 och 8 i HD:s domskäl.
11 NJA 1949 s 134, stycke 8 i HD:s domskäl, “uppenbarligen […] haft ringa möjlighet”, och stycke 1 i HD:s domskäl, “A L, som själv var tillstädes, synes icke personligen hava tagit någon mera väsentlig del i överläggningarna”.
12 NJA 1949 s 134, stycke 8 i HD:s domskäl.
13 NJA 1949 s 134, stycke 8 i HD:s domskäl, “[mellanmannen] hade emellertid […] kännedom om sagda inställning”.
14 NJA 1949 s 134, justitierådet Linds skiljaktiga mening, huvudsakligen stycke 4.
15 NJA 1968 s 308, stycke 1, “[d]et var enligt bolagets idé som dess försäljare [...]”.
16 NJA 1968 s 308, stycke 2, “avtal träffats på de villkor slutsedeln upptar”.
17 NJA 1968 s 308, stycke 5, “[b]olaget måste antagas ha insett att [...]”.
18 NJA 1968 s 305, stycke 1 i skiljaktiges mening. Se också NJA 1968 s 308, stycke 2, “ej heller för annan behörig företrädare för bolaget klargjort sin uppfattning om villkoren”.
19 NJA 2002 s 244, justitierådet Håstads tillägg för egen del.
20 Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.
21 Jag påstår alltså att företaget inte avsåg framkalla kundernas undertecknande genom marknadsföringsmetoden, däremot avsåg det givetvis öka sin försäljning genom att dess försäljare oftare skulle komma presumtiva kunder inpå livet med gratismaterialet som lockbete. Det skulle också kunna anses orimligt att låta 30 § AvtL i betydande grad omfatta situationer där avsikt att svikligen förleda till rättshandlande inte övertygande kan visas ha förelegat.
22 Jag påstår alltså att företaget inte hade goda skäl att anta att återsända undertecknade kontrakt till övervägande del representerade förklaringsmisstag och endast avsåg det utlovade gratismaterialet. Likt HD i fallet finner jag det befogat å företagets sida att utgå ifrån att någon som undertecknat ett kontrakt också läst detsamma.

Senmoderniteten och juridiken, ett par lästips.

Läser en artikel om ironier som följd av att jag kikade in på wikipediasidorna om Paul Feyerabend och hans anarkistiska epistemologi. Det slår mig att juridiken nu under senmoderniteten är ironisk. Mycket handlar om att traggla genom tolkningsmetodologiska hierarkier som ytterst motiveras av ändamålsargument (verkar det inte stämma? visa mig ett enda alternativ, förslagsvis att en tolkningsmetod kan ha företräde av estetiska skäl!), inte sällan fram tills det att så kallad teleologisk tolkning (ändamålstolkning på svenska) i ljuset av förarbeten eller någon internationell domstols tidigare domar återstår. Juristen är en spåkärring som låtit sig indoktrineras nog i de rättsliga irrgångarnas semiotik för att kunna förutsäga med åtminstone någon påtaglig grad av säkerhet vilka ändamål reglerna på ett visst område har i domstolens ögon, eller kanske en mentalist skicklig nog för att kunna bestämma åt domstolen vilka dessa ändamål är. Viktigt i rättslig argumentation är att visa hur väl en viss tolkning tillämpad på ett visst fall överensstämmer med tolkningsföremålets ändamål, varvid spåkärringsrollen kommer väl till pass. Om några år kommer jag att ha fyllt ut modellen med fler komponenter, förhoppningsvis åtta stycken så att den stilrent kan identifieras som juridikens överensstämmelse med det theravadiska lärans hjul och juristens roll som gemensam med den kontemplativa munkens.

Tidigare under terminens gång hade jag förmånen att ha docent Joel Samuelsson som seminarielärare. I seminariegruppen har ibland hörts klagomål på hans meditativa, långsamt systematiska sätt att föra uppgiften från utgångspunkten till de slutsatser han bestämt sig för borde vara mest lärande för gruppen att nå. Som pedagogisk metod finns det givetvis både för- och nackdelar med tillvägagångssättet, men illustrationen av noggrannhetens och saktmodighetens betydelse för god juridik var åtminstone för mig synnerligen tydlig och givande. Av en händelse fick jag händerna på hans avhandling (om du givare läser detta, skriv en kommentar här och vet med dig att det var och är en oerhört uppskattad gåva jag kommer att bära med mig under många år framöver!) vilket blev en plattform för förståelse av hur gällande rätt kan betraktas och behandlas genom senmoderna filosofers tankestrukturer. Huvudsakligen begagnar sig Samuelsson av Wittgensteins sätt att komma nära det som faktiskt finns i vetandet och tänkandet, både på de villkor som gäller för tänkandet och vetandet självt samt de villkor som gäller för språket och bilder. Föremålet för hans betraktelse och behandling är åtskillnaden mellan att tolka avtal och att fylla ut avtal. Det är en bedräglig distinktion, det verkar lätt att fastslå att tolkning har vad som avtalats till grund för sig, emedan utfyllandet då skulle ha gällande rätt utom avtalet som källa.

Enkla lösningar råkar dock inte vara tillfredsställande. Det finns alltid problem att lösa och lösningarna för med sig sina egna svårigheter. En egenhet på avtalsrättens område ligger i att avtal inte är fastslagna, absoluta och läsbara såsom lagtext, vilken ju går att bläddra fram i svensk författningssamling, utan ett avtal är en metafysisk existens. Pappret på vilket avtalsvillkoren nedpräntats och bokstäverna där är bara en avspegling av det egentliga avtalet, som ju utgörs av vad parterna bestämt sinsemellan oavsett vad avtalspappret påstår. Ordalydelsen behöver inte vara avtalsinnehållet. Detta är en aspekt av rättsordningen och samhällets normsystem, som får sin rationalitet bland annat utav att om parterna avsåg avtala något annat än vad som står i avtalshandlingarna, så ska det gälla istället. Och det gäller med samma kraft som andra rättsregler, men bara mellan parterna (med något enstaka apart undantag). Av rättsordningens regler följer alltså att avtalets regler gäller, därför är förutsättningen för avtalets rättsliga giltighet att det tyst fylls ut med gällande rätt av vilken samma giltighet följer. Det finns hela tiden en cirkelrörelse där de föregående normerna ger de senare rättslig kraft, eller en enkelriktad rörelse från överordnade normer till underordnade om man är lagd åt det teoretiska hållet (nackdelen med Grundnorm är att den inte är uttryckligt definierad eller stadfäst och därför inte är synlig nog att behandla juridiskt, det går heller inte att enkelt komma över invändningen om oändlig normregress med mindre än att Gud vill det).

Så dyker utfyllningen upp som ett framfall mitt i tolkningsmetodens legitimitet. Det behöver inte vara ett problem, föreslår Samuelsson. Trots att distinktionen utförligt och noggrannt förts in i den svenska rättsdogmatiken av det förra århundradets rättsligt tänkande giganter, trots att den har en tendens till självmotsägelse eller teoretisk implosion (och en väldigt, väldigt undanskymd roll i rättspraxis), så är den inte dålig. Avhandlingen gör inte helt klart varför den inte är dålig, författaren antyder också att just den poängen inte bör göras alltför explicit och strukturerad. Genom att dissekera den konstruerade uppdelningen åskådliggör författaren en mängd intrikata egenskaper hos svensk juridik och det senaste seklets rättshistoria. Han bollar också sina idéer mot sådana kulturella figurer som Krazy Kat (egentligen mot en sidokaraktär i serien) och Humpty Dumptys diktning (vilken har figurerat åtskilligt i engelska domstolar), med samtidigt underfundiga och klipska resultat.

Avhandlingen Tolkning och utfyllning omfattar omkring 660 sidor. Det är tät juridisk analys hela vägen, ingenting är onödigt eller opassande på sin plats. Ett förvånansvärt lättläst och ändå kraftfullt verk, lärande både för mig som ännu inte har en juristexamen och, misstänker jag, de som tillbringat decennier i juridisk yrkesverksamhet.

För att göra sin akademiska roll ytterligare rättvisa har Samuelsson fortsatt att bära sitt skägg genom avtalstolkningens andaktsrum. Idag finns ett uppföljande bokverk utgivet, med den eggande titeln Tolkningslärans gåta. I slutet på förra året publicerades ett utdrag i serien Working Papers från juridiska institutionen vid Uppsala universitet, här eller i Googles cache. Jag har ännu inte läst boken, däremot utdraget, och är visserligen övertygad om att det är ett intressant verk, men det känns som att det utlovade resultatet, slutpunkten i projektet som nås i boken, kanske kommer att framstå som lite för stelt, lite för rättsdogmatiskt, på samma sätt som distinktionen mellan tolkning och utfyllning. När jag i brist på stimulerande jobb tar mig in på den akademiska karriärvägen om tio år, kanske jag tar mig för att underkasta hans förslag på lösningar till tolkningslärans gåta en behandling sådan som den i hans avhandling, just i syfte att analretentivt kritiskt-teoretiskt rasera dem för att sedan låta det hela ligga och säga: det är nog inte så dåligt ändå, trots allt.

Donationssida.





Creeper